Nu var det ett jävla tag sedan!
Ja, jo... nu var det ett väldigt långt tag sedan, men jag har en bra förklaring... och hon har ett namn, men det tänker jag inte skriva utan jag tänkte benämna henne som "Molntussen" (för er som inte förstår referensen så finns det en bob hund-låt som heter "Tralala Lilla Molntuss, Kom Hit Ska Du Få En Puss") eftersom det är det jag kallar henne. Det har väl känts så som det klyschigt sägs, att det är svårare att skriva när man är lycklig, för jag har verkligen haft svårt att få ihop formuleringar på senaste tiden. Och det känns jättebra... nästan för bra, haha.
På senaste tiden har jag haft väldigt mycket att göra, alldeles för mycket. Det slutade med att jag för några helger sedan fick hjärtklappning på söndagen och kunde inte sova. Inte alls roligt, men som tur var var det inte fara med mig, jag behöver bara lugna ner mig. Lättare sagt än gjort tycker jag, men vi får väl se.
På senaste tiden har jag haft väldigt mycket att göra, alldeles för mycket. Det slutade med att jag för några helger sedan fick hjärtklappning på söndagen och kunde inte sova. Inte alls roligt, men som tur var var det inte fara med mig, jag behöver bara lugna ner mig. Lättare sagt än gjort tycker jag, men vi får väl se.
En av de sakerna som jag hållit på med på senaste tiden är att vi har startat en elevkår på Polhemsgymnasiet där jag går, och det tar mycket energi. Det är jättekul, men man blir trött och stressad.
Så tycker jag även att ni ska besöka ett event jag har satt ihop på facebook, Kurragömma på IKEA den 30 januari. http://www.facebook.com/event.php?eid=199381175939&ref=mf
Nu ska vi se om jag får ihop en dikt ändå... känns ju som att det borde vara enklare att skriva om lycklig kärlek är olycklig sådan.
Dagens dikt #1:
molntuss
hon går precis som att medvinden är konstant
att hon har vinden i ryggen precis hela tiden
och absolut ingenting kan gå emot henne
det är hon mot världen, och hon leder
struntar fullständigt i andra, fortsätter vandra, utan att klandra
själva solen... för att den tar hennes lyster, i jämförelse dyster, som en avundsjuk syster
struntar i att alla tittar, varför inte?? hennes leende smittar!
en molntuss, en morgonpuss, en gåva från jorden...
ett solljus, massa mångrus och alla de här orden.
hon går precis som om medvinden är konstant
att hon har vinden i ryggen precis hela tiden
och absolut ingenting kan gå emot henne
det är hon mot världen, och hon leder
struntar fullständigt i andra, fortsätter vandra, utan att klandra
själva solen... för att den tar hennes lyster, i jämförelse dyster, som en avundsjuk syster
struntar i att alla tittar, varför inte?? hennes leende smittar!
en molntuss, en morgonpuss, en gåva från jorden...
ett solljus, massa mångrus och alla de här orden.
För att jag inte skrivit på ett tag.
Nu har jag inte skrivit på ett tag, och det har ingenting att göra med att det inte hänt saker, det har bara hänt lite för mycket saker. Men jag orkar inte ta upp det, inte just nu ^^ Däremot har jag skrivit en dikt. Håll till godo.
Dagens dikt #1:
att gå på fel sätt
han står upp när alla andra sitter ner
skrattar när alla andra gråter
och värmer händerna vid sin egen bröstkorg när alla andra huttrar
för han vet hur världen ser ut, vet hur man klarar sig
när alla andra bara struntar i dig, bara skrattar åt dig, ingen skrattar med dig
när alla andra står upp så ligger han ner,
vill inte vara på samma våglängd som er,
vill inte vara ensam, vill ha något mer,
för han har två tomma lungor och ett hjärta av is, men han dog precis,
utan att säga adjö eller tappa takten, vart finns nu gudomligheten, vart finns övermakten?
dålig etikett att bara dö rätt och slätt,
strunta i de andra och gå på fel sätt,
hon sa att "bara i himlen är vi vänner", och han vet att det inte är sant men fy fan vad det skrämmer,
skrämmer upp honom, så han inte kan sova, inte kan äta eller dricka, inte kan få honom att lova
att nästa dag inte blir hans sista,
att han inte kommer att gå lite för nära kanten,
lite för långsamt över övergångsstället,
eller lite för mycket på landminor,
han kan inte lova,
att han kommer vaccinera sig,
att han kommer sluta skära sig i handleden,
han kan inte lova
"bara i himlen är vi vänner", upprepar han för sig själv
medans fingrarna berör, förstör, kramar hennes luftrör
för han har två tomma lungor och ett hjärta av is,
och medans tårarna trillar nerför hennes kinder,
är det enda som hörs hennes viskningar som studsar mot honom,
"adjö", och så slutar hennes hjärta slå i takt
han ställer sig upp, medan alla andra sitter kvar,
och medan alla andra gråter, går han skrattandes därifrån.
skrattar när alla andra gråter
och värmer händerna vid sin egen bröstkorg när alla andra huttrar
för han vet hur världen ser ut, vet hur man klarar sig
när alla andra bara struntar i dig, bara skrattar åt dig, ingen skrattar med dig
när alla andra står upp så ligger han ner,
vill inte vara på samma våglängd som er,
vill inte vara ensam, vill ha något mer,
för han har två tomma lungor och ett hjärta av is, men han dog precis,
utan att säga adjö eller tappa takten, vart finns nu gudomligheten, vart finns övermakten?
dålig etikett att bara dö rätt och slätt,
strunta i de andra och gå på fel sätt,
hon sa att "bara i himlen är vi vänner", och han vet att det inte är sant men fy fan vad det skrämmer,
skrämmer upp honom, så han inte kan sova, inte kan äta eller dricka, inte kan få honom att lova
att nästa dag inte blir hans sista,
att han inte kommer att gå lite för nära kanten,
lite för långsamt över övergångsstället,
eller lite för mycket på landminor,
han kan inte lova,
att han kommer vaccinera sig,
att han kommer sluta skära sig i handleden,
han kan inte lova
"bara i himlen är vi vänner", upprepar han för sig själv
medans fingrarna berör, förstör, kramar hennes luftrör
för han har två tomma lungor och ett hjärta av is,
och medans tårarna trillar nerför hennes kinder,
är det enda som hörs hennes viskningar som studsar mot honom,
"adjö", och så slutar hennes hjärta slå i takt
han ställer sig upp, medan alla andra sitter kvar,
och medan alla andra gråter, går han skrattandes därifrån.
Gratis mat...
Okej... ingen aning hur den titeln kom till. Jag antar att jag är hungrig och pank omedvetet. Jaja, natt är det i alla fall, och jag ska gå och lägga mig snart eftersom jag har muntligt Cambridge-prov i engelska imorgon. Det börjat dock inte förrän 15:40, men man vill ju vara utsövd i vilket fall. Idag har det hänt väldigt lite, igår hände det desto mer och det är fan tur att jag har min älskade vän Affe, för annars vet jag inte riktigt hur jag hade överlevt... <3
Jag åkte till henne, satte ihop en säng, bröt ihop, somnade i sängen, vaknade, hjälpte henne att städa och åkte hem. Jag har aldrig någonsin känt mig så hemma på en plats som inte varit mitt hem, som jag gör hemma hos henne... jag har aldrig varit så lugn och så harmonisk som jag är där. Det är väl också därför jag kan somna hos henne, när jag knappt somnar hos mig. Dock vaknar jag alltid upp med håret som ett virrvarr, och förklaring är lika enkel som alltid... mitt "surfar-hår" är väl oemotståndligt för Affe-fingrarna. :-)
Dagens dikt #1, vet jag inte riktigt hur det kom till, men en vis poet sa till mig att "gestaltning is the shit" så det är det jag försöker.
spelning för en
om jag räknar in oss så börjar du
seså sätt igång nu
håll rytmen stadig
strunta i att våra hjärtslag inte är i takt
fortsätt bara
så det hörs ordentligt
okej nu har du takten där
då hämtar jag mitt instrument
så ser vi om det blir något bra av det den här gången
och så hoppas vi att det inte blev som förra
crescendo efter crescendo
men i slutändan bara ett litet trumsolo och
sedan var du borta,
på väg till nästa spelning
ut på turné
och där står jag ensam och plockar ihop sladdar och
mikrofonstativ
lägger dem i små lådor
hänger sladdarna i på krokar
så att jag lätt ska kunna ta fram dem
nästa gång du vill spela något med mig
och jag hoppas bara att jag till nästa gång
har kunnat laga mina förstärkare
som du spränger varje gång du spelar för mig
om jag räknar in oss så börjar du
seså sätt igång nu
håll rytmen stadig
strunta i att våra hjärtslag inte är i takt
fortsätt bara
så det hörs ordentligt
okej nu har du takten där
då hämtar jag mitt instrument
så ser vi om det blir något bra av det den här gången
och så hoppas vi att det inte blev som förra
crescendo efter crescendo
men i slutändan bara ett litet trumsolo och
sedan var du borta,
på väg till nästa spelning
ut på turné
och där står jag ensam och plockar ihop sladdar och
mikrofonstativ
lägger dem i små lådor
hänger sladdarna på krokar
så att jag lätt ska kunna ta fram dem
nästa gång du vill spela något med mig
och jag hoppas bara att jag till nästa gång
har kunnat laga mina förstärkare
som du spränger varje gång du spelar för mig
Även om jag borde sova...
så kommer här ändå en liten dikt, liksom för att "make up for lost time". Sov gott allihopa!
Dagens dikt #2:
om åtrå vore dödligt
jag vill bara ligga
och titta på när du klär på dig
för att kunna ta av dig alla kläderna igen
dra fingrar över alla din kroppsdelar samtidigt
sätta ut små hållpunkter för mina känslor
och låta dig dra mig neråt
om åtrå vore dödligt
vill jag inte leva i din närvaro
och i din frånvaro
åtrår jag döden
jag vill bara ligga
och titta på när du klär på dig
för att kunna ta av dig alla kläderna igen
dra fingrar över alla din kroppsdelar samtidigt
sätta ut små hållpunkter för mina känslor
och låta dig dra mig neråt
om åtrå vore dödligt
vill jag inte leva i din närvaro
och i din frånvaro
åtrår jag döden
Tid är bara viktigt när man räknar den...
Titeln är på tal om att jag inte har skrivit på ett tag. Jag har haft så mycket att göra och inte gjort det jag borde, så det har inte riktigt blivit någon tid över till bloggen. Sedan har jag också varit i Berlin med min underbara klass, och här följer en liten uppdatering med vad som hände:
Nu kommer en ännu mindre uppdatering dag för dag:
Vi åkte förra tisdagen klockan 3 ifrån Göteborg central. Mellanlandade (med bussen) i malmö och satte oss sedan på ännu en buss som förde oss heeeela vägen till Berlin. Bussresan tog drygt 15 timmar, men vi hade väldigt roligt större delen av tiden. Framme i Berlin klockan 5 så drar vi till vandrarhemmet och lägger av våra väskor och byter lite kläder (vi fick inte checka in förrän klockan 15:00). Sedan drar vi ut på stan... men inget är öppet. Vi fastnar framför Starbucks klockan 7, men de öppnar inte förrän en timme senare. Då hittar vi ett till Starbucks som faktiskt har öppet, och där somnar vi i deras sköna fåtöljer.
Nu kommer en ännu mindre uppdatering dag för dag:
Dag 1 Onsdag(kväll): 2 av mina klasskamrater blir snörfulla (mitt eget lilla ord), och jag "måste" ta hand om dem, vilket i och för sig resulterade i väldigt roliga filmer. "Jag vet inte vart... min penis är" är redan en klassisk kommentar i min klass.
Dag 2 Torsdag: Vi drar ut på stan och åker runt, ser tv-tornet, Alexandersplatzen och lite sådant. På kvällen drar vi till "den hetaste klubben i Berlin" där musiken suger och en klasskompis blir biten på herrtoaletten.
Dag 3 Fredag: Vi ser Brandenburger Tor och går och kollar in Kadewe (stoort varuhus). På kvällen försöker hela klassen komma in på ett annat "hett" ställe som heter Spindler Klatt, men bara hälften gör det varpå resten drar till en tysk kareoke-bar och har jääävligt skojj!
Dag 4 Lördag: Ingen orkar göra något så vi drar ut i smågrupper, delar upp oss i mindre grupper och Jag och 4 klasskamrater kollar in Sony Center innan vi äter på KFC och åker hem... festandet tär på oss och man måste ju vila upp sig inför kvällen. På kvällen drar alla till ett nattklubb som heter Qdorf, och alla går loss totalt. Ingen är nykter, alla har jävligt skojj, och jag tror att de flesta tappade något. 3 klasskompisar snor glitter från garderoben på klubben och en mopedhjälm från en budmoped och ägnar sig sedan åt att använda hjälmen till diverse roliga saker (sparkar i huvuden och springa in i stolpar). Sedan händer väl de som är tråkigast på resan, min kompis sätter på sig hjälmen, försöker hoppa över en annan kompis, ramlar och bryter handleden. Han får åka till sjukhus för att gipsas och ska nu opereras imorgon här i Göteborg. Inte jättekul. Sen är det dags att sova.
Dag 5 Söndag: Vi åker hem... och alla sover i bussen typ. Och Malin snarkar.
Ja, det var det. Nu blir det en dikt jag skrev på vägen hem i bussen.
Dagens dikt #1:
tryck på mig
mörkret är påtagligt när du inte är i närheten
och känslan du bär med dig
är större än rädslan för att du ska vara för mycket
du vet vad jag vill,
men du vill inte själv,
och det dödar mig lite,
jag vet inte vad du vill,
men du vill i alla fall ha mig i närheten,
och det är väl alltid något,
men jag vet inte hur jag borde bete mig,
jag vill ju bara kasta mig på dig
trycka med mina fingertoppar,
på väl utvalda punkter på din kropp
lägga mina händer på din höft
och dra dig nära
låta mina läppar,
möta dina läppar,
blott en sekund mitt sinne kan uppfatta,
blott ett minne att uppskatta,
jag känner mig blottad,
jag känner mig hänförd och förstörd,
allt i samma andetag,
för jag tycker ju om det,
när du sitter bredvid mig,
men ditt ben mot mitt,
när du kittlar mig på knät,
och skrattar åt min reaktion
och jag bara kan tänka,
på att jag hoppas du inte vet
vad jag vill göra med dig,
... vad jag redan gör med dig
inuti mitt huvud.
tryck på mig.
tryck dit mig.
tryck dig mot mig.
tryck.
snälla, tryck.
Oj...
Nu har det gått typ 4 dagar sedan jag skrev någonting... känns jättekonstigt, och som att tiden har gått jättesnabbt. Men men, här kommer en liten recap på vad som hänt mig de senaste dagarna.
Nu ska vi se, 4 dagar sedan var i onsdags ja. I torsdags hände NADA, för jag höll på att plugga till ett prov. I fredags var jag faktiskt på nightgib för första gången på jääättelänge på ett IT-café mina kompisar har öppnat och igår var jag trött och kollade på fotboll. Sedan idag har jag skrivit på ett filosofi-arbete och spelat inomhuscup.
Japp det var mitt liv på 3 rader. Här kommer en dikt.
Dagens dikt #1:
att döda en känsla
gör ett hål, ungefär en centimeter stort
till vänter på din bröstkorg
precis under stället
där ditt hjärta brukade sitta
stick in två fingrar
och försök plocka ut den
jag vet att det kan vara svårt
de brukar slänga sig runt
och försöka ta sig nån annanstans i kroppen
när man kommer där med sina fingrar
men bara nyp tag och dra
när du väl har fått ut den
så är jobbet nästan klart
nu ska du bara hitta en hammare
och en liten skärbräda
för du vill väl inte förstöra
ditt bord
när du hamrar
ta en stor sving
slå hårt och länge
när du fått ihop en liten hög
med känslo-spillror
tar du dem i en påse
tar påsen med dig
och åker så långt ut i skogen du kan komma
gräver en liten grop
och begraver påsen för alltid
jag har försökt allt annat
och detta är det enda
jag kan komma på som kan funka
jag kan inte
jag KAN inte
känslorna försvinner inte
i den takt jag behöver
så nu försöker jag det här
ska bara hitta min hammare
gör ett hål, ungefär en centimeter stort
till vänster på din bröstkorg
precis under stället
där ditt hjärta brukade sitta
stick in två fingrar
och försök plocka ut den
jag vet att det kan vara svårt
de brukar slänga sig runt
och försöka ta sig nån annanstans i kroppen
när man kommer där med sina fingrar
men bara nyp tag och dra
när du väl har fått ut den
så är jobbet nästan klart
nu ska du bara hitta en hammare
och en liten skärbräda
för du vill väl inte förstöra
ditt bord
när du hamrar
ta en stor sving
slå hårt och länge
när du fått ihop en liten hög
med känslo-spillror
tar du dem i en påse
tar påsen med dig
och åker så långt ut i skogen du kan komma
gräver en liten grop
och begraver påsen för alltid
jag har försökt allt annat
och detta är det enda
jag kan komma på som kan funka
jag kan inte
jag KAN inte
känslorna försvinner inte
i den takt jag behöver
så nu försöker jag det här
ska bara hitta min hammare
Jag är jätteinspirerad att göra något produktivt, men jag orkar fan inte...
Det är lite dagens citat, för det är så jag känner mig just nu. Idag har jag varit med om ett världsrekord. Tillsamman med Carina och Olle var jag och ledde en satellit till ett världsrekordförsök i idégenerering som de försökte sig på på Svenska Mässans entrepenörsdagar. Så vi satt mellan 12:30 och 16:09 och skickade in idéer som de duktiga människorna som kom till VKM kom på. Det blev verkligen jättebra. Vi skickade in 136 idéer och totalt tror jag de fick in över 800 (!), på 3,65 timmar. Så nu när jag kom hem var jag jättepepp på att hitta på/skapa/utveckla något, men jag känner mig helt matt... borde sova.
Dagens dikt #1, blev också lite mörk igen... men men:
du kastar ord
du skrev hat över hela mig,
kastade små svarta ord
emot mig,
och jag aktade mig inte,
bara stod kvar.
de gjorde rispor i mitt ansikte,
men jag torkade inte bort blodet,
bara stod kvar,
du gick närmare
och närmare,
började kasta hårdare
och hårdare,
dunk.
jag fallar till marken,
men ett ord utstickande
ur pannan och hat sipprande
ur såret,
innan du går släpper du ett
sista ord på mig,
det singlar sakta ner,
och landar på min våta kind,
"förlåt".
du skrev hat över hela mig,
kastade små svarta ord
emot mig,
och jag aktade mig inte,
bara stod kvar.
de gjorde rispor i mitt ansikte,
men jag torkade inte bort blodet,
bara stod kvar,
du gick närmare
och närmare,
började kasta hårdare
och hårdare.
jag föll till marken,
men ett ord utstickande
ur pannan och hat sipprande
ur såret,
innan du gick släppte du ett
sista ord på mig,
det singlade sakta ner,
och landade på min våta kind,
"förlåt".
"Det är bara måndag en dag i veckan..."
Titeln är dagens citat.
Jag tycker inte om måndagar... och det är inte för det klyschiga "det är början på en ny arbets/skolvecka", utan för att min dag är så lååång på måndagar. Går egentligen till 10 över 4 (vilket kanske inte låter långt, men jag tycker det i alla fall). Just idag fick vi sluta tidigare, vilket gör mig lite gladare. Senare ska jag iväg på sångkurs, och kanske hoppa in på min kompis nyöppnade IT-café för att säga hej.
Dagens dikt #1:
jag vill inte skriva den här dikten
Av respekt för mig själv
tänker jag inte skriva den här dikten
jag tänker inte yttra de här orden
jag tänker inte tänka de här tankarna
jag vill inte ni ska höra
vad jag vill ha sagt
vill inte ni ska se
vad jag vill visa er
jag vill inte!
...
men jag kan inte låta bli
jag kan inte sluta
det är något som drar och sliter
inuti mig
som tvingar mig att fortsätta
som sätter ord på tankar
jag inte trodde fanns
jag vet inte vad jag ska göra
hur jag ska kunna låta bli
jag får väl sluta tänka
sluta känna
sakta ner mitt hjärta
så att känslorna avtar
så att ordflödet sinar
så att världen blir grå
bara då kan jag vara säker
på att mina ord förblir
mina egna
Av respekt för mig själv
tänker jag inte skriva den här dikten
jag tänker inte yttra de här orden
jag tänker inte tänka de här tankarna
jag vill inte ni ska höra
vad jag vill ha sagt
vill inte ni ska se
vad jag vill visa er
jag vill inte!
...
men jag kan inte låta bli
jag kan inte sluta
det är något som drar och sliter
inuti mig
som tvingar mig att fortsätta
som sätter ord på tankar
jag inte trodde fanns
jag vet inte vad jag ska göra
hur jag ska kunna låta bli
jag får väl sluta tänka
sluta känna
sakta ner mitt hjärta
så att känslorna avtar
så att ordflödet sinar
så att världen blir grå
bara då kan jag vara säker
på att mina ord förblir
mina egna
Tårar och improesi...
Okej nej jag grät inte, det har säsongen varit för bra för, men lite bittert var det. Men nu lämnar vi det. (ni som vet vad jag pratar om, ni vet vad jag pratar om, ni andra kan strunta i det)
Improesi. På hängmattan. Min kompis sockervadds-Emma var med och tävlade, och gjorde det med bravur. (I och för sig så är hon svensk mästarinna i improesi, men ÄNDÅ!). Jag tyckte verkligen det var kul att lyssna på sådan... spontan poesi. Det är nog den vackraste sorten...
Här får ni lite av min "spontana" poesi.
Dagens dikt #1, har ett litet annorlunda versmått än jag vanligtvis använder:
vintertäcke
nu har jag bytt till vintertäcke
så att det blir lite varmare i min säng när jag sover
jag undrar om kan göra samma sak med mitt hjärta
byta det som finns runtom så att det blir lite varmare
när du sover med mig tar du inte bara mitt vintertäcke ifrån mig
när du drar det till dig i sömnen
utan du lägger även ett täcke runt mitt hjärta
som gör att det känns lte mer bekvämt,
lite mer på sin plats,
i min annars så tomma bröstkorg
Väldigt svårt...
Men okej nu måste jag iaf kommentera. Jag har tänkt mig, att jag ska skriva ihop en liten bok med de av mina dikter som jag tycker mest om, och sedan ska en kompis till mig illustrera lite och sen ska jag ge ut den på vulkan. Inte för att jag förväntar mig att någon köper den, utan för att det hade varit fint med en egen bok :)
MEN sen kom jag på att jag inte har så många "nya dikter" som jag tycker om, och då fick jag ett slags "skapar-ryck" och började skriva. Så, här kommer ännu en dikt.
Dagens dikt #4:
gräs och hud
tre.
grönt gräs
hudfärgad hud
minnen som delar sig
och berättar om två olika saker
ditt minne
och mitt minne
berättar på två olika sätt
om precis samma sak
två.
bränt gräs
rödfärgad hud
det är kallare
och minnena smälter ihop
det var bara en sak som hände
och vi vill bara hitta någon
som kan berätta om det
på ett bra sätt
ett.
nytt gräs
vitfärgad hud
det är varmare
och minnena är borta
nytt liv sjuder
bredvid våra kroppar
bredvid vår historia
bredvid vårt liv
tre.
grönt gräs
hudfärgad hud
minnen som delar sig
och berättar om två olika saker
ditt minne
och mitt minne
berättar på två olika sätt
om precis samma sak
två.
bränt gräs
rödfärgad hud
det är kallare
och minnena smälter ihop
det var bara en sak som hände
och vi vill bara hitta någon
som kan berätta om det
på ett bra sätt
ett.
nytt gräs
vitfärgad hud
det är varmare
och minnena är borta
nytt liv sjuder
bredvid våra kroppar
bredvid vår historia
bredvid vårt liv
För att ibland är det svårt att sluta skriva...
Kommentarer överflödiga.
Dagens dikt #3:
det blir inte värre framåt natten
Det är inte sant
att allt blir värre framåt natten
Det är bara det
att det blir lite svårare att se
allt det bra som faktiskt finns där bakom
lite svårare att hitta ljusglimtarna
i denna värld av åskmoln
ont gör det i alla fall
att sitta ensam i natten
och lyssna på vinden
inte för att man vill
utan för att ens hjärna inte tillåter
en att tänka på något annat
varenda litet ylande skär i bröstet
och vartenda litet knakande gör
att det är din egen ryggrad som knakar
i tystnad omfamnar du din kudde
och även om stora barn inte gråter
så gör väl vuxna det?
du har alltid sagt att du
tänker vara barn för alltid
men om man inte får gråta som barn
vill jag hellre vara vuxen
Det är inte sant
att allt blir värre framåt natten
Det är bara det
att det blir lite svårare att se
allt det bra som faktiskt finns där bakom
lite svårare att hitta ljusglimtarna
i denna värld av åskmoln
ont gör det i alla fall
att sitta ensam i natten
och lyssna på vinden
inte för att man vill
utan för att ens hjärna inte tillåter
en att tänka på något annat
varenda litet ylande skär i bröstet
och vartenda litet knakande gör
att det är din egen ryggrad som knakar
i tystnad omfamnar du din kudde
och även om stora barn inte gråter
så gör väl vuxna det?
du har alltid sagt att du
tänker vara barn för alltid
men om man inte får gråta som barn
vill jag hellre vara vuxen
Fortfarande lika ensam, men inte lika hungrig längre...
För att fortsätta på mitt föregående deprimerande inlägg så kan jag säga att jag fortfarande inte har någon att leka med, men jag har iaf fått äta massa mat och godis, wiho. Och druckit alldeles för mycket cola så nu kommer jag inte kunna sova. Jaja, i alla fall. Därför tänkte jag: jag skriver en dikt! (vilket jag tänker väldigt ofta nuförtiden), och ut kom detta:
Dagens dikt #2:
bort med dig (för att jag måste)
bara för att du
inte ser mig
betyder inte det att
jag inte ser dig
jag har ställt mitt alarm
på mobilen
att ringa när jag har kommit över dig
och jag hoppas att den
ringer snart
för jag orkar fan inte med det mer
jag orkar inte med
de små små knivarna
som skär strimlor av mitt hjärta
som dödar mig,
ett litet, litet stick
åt gången
jag orkar inte med en
varddag med ditt ansikte
på min näthinna när det
enda jag egentligen vill se
är en svart vägg,
en tomt rum,
och en ensam grusväg,
jag vill inte ha dig
innanför mitt pannben
jag vill inte ha dig
i mitt rum
jag vill inte att du ska
sväva runt i mitt medvetande
likt skuggorna som förföljer mig
när jag ensam vandrar genom natten
i hopp om...
ja jag vet inte ens
vad jag hoppas på längre
jag vet inte ens
vad jag vill ha
men jag vet att
så länge det är dig
kan jag inte leva
bara för att du
inte ser mig
betyder inte det att
jag inte ser dig
jag har ställt mitt alarm
på mobilen
att ringa när jag har kommit över dig
och jag hoppas att den
ringer snart
för jag orkar fan inte med det mer
jag orkar inte med
de små små knivarna
som skär strimlor av mitt hjärta
som dödar mig,
ett litet, litet stick
åt gången
jag orkar inte med en
varddag med ditt ansikte
på min näthinna när det
enda jag egentligen vill se
är en svart vägg,
ett tomt rum,
en ensam grusväg,
jag vill inte ha dig
innanför mitt pannben
jag vill inte ha dig
i mitt rum
jag vill inte att du ska
sväva runt i mitt medvetande
likt skuggorna som förföljer mig
när jag ensam vandrar genom natten
i hopp om...
ja jag vet inte ens
vad jag hoppas på längre
jag vet inte ens
vad jag vill ha
men jag vet att
så länge det är dig
kan jag inte leva
mitt eget liv
Hungrig och ensam...
Okej, det är inte så hemskt som det låter. Jag är bara hungrig för att jag inte har gått iväg och köpt mat än, och jag är ensam för att jag är för sjuk för att orka gå iväg till någon fest, men visst gör titeln en nyfiken?
Idag har jag flashmobbat för fulla muggar, om ni var i kompassen vid runt 3 kanske ni såg oss. Vi gick runt med Scream-masker och såg allmänt normala ut. Det var trevligt att träffa massa av folket igen, bland annat älvan.
Dagens dikt #1 handlar om någonting jag inte riktigt förstår själv:
dräkten du tar på dig
du tar på dig dräkten
och går,
"vi ses senare",
hör jag innan dörren slår igen,
och som vanlig vet jag inte
om jag kan tro på dig,
om jag kan lita på
att du kommer tillbaks,
du brukar göra så,
storma in och göra mig glad,
skratta så att det faktiskt vibrerar,
nånstans inuti mig,
och sedan försvinna lika snabbt
lika snabbt förvandla hela mitt hem
från färg till svartvitt,
dräkten du tar på dig,
är ingenting nån annan ser,
det är bara jag,
det är bara när du är med mig,
ensam,
som du är den jag ser dig,
men när du går ut måste du vara
någon annan,
du måste sätta på dig den där
dräkten
du tar på dig dräkten
och går,
"vi ses senare",
hör jag innan dörren slår igen,
och som vanlig vet jag inte
om jag kan tro på dig,
om jag kan lita på
att du kommer tillbaks,
du brukar göra så,
storma in och göra mig glad,
skratta så att det faktiskt vibrerar,
nånstans inuti mig,
och sedan försvinna lika snabbt
lika snabbt förvandla hela mitt hem
från färg till svartvitt,
dräkten du tar på dig,
är ingenting nån annan ser,
det är bara jag,
det är bara när du är med mig,
ensam,
som du är den jag ser dig,
men när du går ut måste du vara
någon annan,
du måste sätta på dig den där
dräkten
Den förlorade dagen...
Nej idag har jag faktiskt inte skrivit något, och jag vet inte riktigt varför. Jag har i och för sig haft en ganska stressad dag, i jämförelse med resten av denna veckans dagar. Först så fick jag en liten leverans till mig för en flashmob vi ska ha imorgon, sen skulle jag ha ett fika-möte inför ett arrangemang på onsdag nästa veckan och sen var det dags att hänga med en gammal kompis. Produktiv och trevlig dag, men inga dikter har det blivit. Därför får ni en som jag skrev för ett tag sedan.
Dagens dikt #1:
mitt imellan
fången någonstans imellan
mellan där jag vill vara och där jag är
här trivs jag inte
men där är jag inte välkommen
de ser på mig med ögon,
som inte ser vem jag är
utan vad
som ser bara det som betyder något
hos dem
och inte vad jag betyder för dem
inte märker vem jag är
utan vad
jag vill inte vara vad,
och jag vill inte vara vem
jag vill vara jag,
utan att behöva låtsas och försöka
vara någon de vill ha
jag säger inte att det altlid är så
det finns undantag,
och de undantagen älskar jag,
men vad gör man om man vill träffa
nya undantag?
nej då får jag hålla mig här,
men här finns inte undantagen,
de finns där.
där borta.
där.
Klockan 02:33 föds hjältar på pappret...
drömmar om verklighet,
blir blott ord på ett papper,
en längtan om att sakta,
glida in i facket,
de redan har placerat dig i,
för att slippa krångla,
slippa stöka till,
men tänk om jag vill!?
tänk om jag vill krångla,
hoppa över till kvadratmetern bredvid,
och börja stöka,
förstöra saker,
smula sönder det fina,
och göra pulver,
att blanda med vatten,
och dricka upp det,
blir jag fin om jag
dricker det fina?
blir jag ful om jag låter bli?
kan världen fungera,
om alla vägrar
att hålla sig i facken
designerade för oss?
Jag undrar om jag kan klara mig med att bara skriva mindre och mindre om vad som händer i mitt liv och bara skriva med dikter när jag skriver blogginlägg. Det känns lite som att detta bara blir transport-sträckan som jag (också du kanske?) måste ta mig igenom... jaja. Som sagt; natt, sent, trött, ensam (tråkigt), poesi, ja. Dagens dikt #3. Vet inte riktigt hur den skrevs, men skrevs gjorde den...:
facken för oss
drömmar om verklighet,
blir blott ord på ett papper,
en längtan om att sakta,
glida in i facket,
de redan har placerat dig i,
för att slippa krångla,
slippa stöka till
men tänk om jag vill!?
tänk om jag vill krångla,
hoppa över till kvadratmetern bredvid,
och börja kludda,
förstöra saker,
smula sönder det fina,
och göra pulver,
att blanda med vatten,
och dricka upp det
blir jag fin om jag
dricker det fina?
blir jag ful om jag låter bli?
kan världen fungera,
om alla vägrar
att hålla sig i facken
designerade för oss?
