Då var det kväll igen...
Kvällar kommer så snabbt, speciellt när man har roligt, och det har jag verkligen haft idag. Det började med träning inför en flashmob imorgon (för er nyfikna säger jag bara "bergakungen kl 16:30"), och sedan var det match på gamla ullevi. Jag behöver inte säga så mycket om den, för det finns säkert många som inte tycker det är intressant (Emma, Affe osv bland andra) men det räcker med ett ord: Hysen! Kommer bli en rolig match på söndag.
Nu borde jag snart gå och lägga mig för imorgon kvart över 8 har jag läkartid. Nu jävlar ska den här förkylningen bli ett minne blott.
Dagens dikt #2 (det räknas fortfarande till tisdag eftersom jag började skriva på inlägget då, jag behövde bara skriva klar dikten först):
Vinden viskar namnet
Många säger att vinden viskar namnet på den man älskar
Men för mig skriker den
Skriker inte bara ditt namn, utan även ditt telefonnummer
Skriker vart jag ska träffa dig, och när
Skriker allt jag vill veta om dig
Mina öron gör ont av skriken
men blodet som rinner ifrån dem
är för mig likgiltigt.
för jag måste lyssna,
jag kan inte leva,
med din närvaro
i min frånvaro,
och din avsaknad
av saknad
gör mig smått förtvivlad.
att mista dig redan innan,
jag visste att jag hade dig att mista,
gör mig ärrad.
Många säger att vinden viskar namnet på den man älskar
Men för mig skriker den
Skriker inte bara ditt namn, utan även ditt telefonnummer
Skriker vart jag ska träffa dig, och när
Skriker allt jag vill veta om dig
Mina öron gör ont av skriken
men blodet som rinner ifrån dem
är för mig likgiltigt.
för jag måste lyssna,
jag kan inte leva,
med din närvaro
i min frånvaro,
och din avsaknad
av saknad
gör mig smått förtvivlad.
att mista dig redan innan,
jag visste att jag hade dig att mista,
ärrar mig.
God morgon... sjukligt god morgon...
Sömn är inte min starka sida... jag sover väldigt lite och inte speciellt ofta. Inatt borde jag gått och lagt mig tidigare än klockan 2. Men men, jag är som sagt inte bra på att sova så därför vaknade jag vid halv 11 med ont i halsen och ont i huvudet... inte kul.
Dagens dikt #1, också nyskriven och förmodligen inte helt klar. Den är iaf kortare än de förra:
delar av min hjärna i andra hand
stick in handen i mig,
och försök öppna mig,
ta ifrån mig mina tankar om dig,
ta ifrån mig min längtan,
stryp syre-tillförseln till delen av min hjärna där du bor,
flytta ut, och ta med dig allt du äger
jag vill inte ha dig kvar,
jag vill hyra ut den delen till nån annan,
nån som betalar hyran i kärlek,
i kyssar,
någon som inte behöver skriva på ett kontrakt,
för att veta att hon får stanna,
veta att hon är säker därinne,
för du hyr ut den delen i andra hand,
låter någon annan ta din plats,
medan du övernattar nån annanstans
och försök öppna mig,
ta ifrån mig mina tankar om dig,
ta ifrån mig min längtan,
stryp syre-tillförseln till delen av min hjärna där du bor,
flytta ut, och ta med dig allt du äger
jag vill inte ha dig kvar,
jag vill hyra ut den delen till nån annan,
nån som betalar hyran i kärlek,
i kyssar,
någon som inte behöver skriva på ett kontrakt,
för att veta att hon får stanna,
veta att hon är säker därinne,
för du hyr ut den delen i andra hand,
låter någon annan ta din plats,
medan du övernattar nån annanstans
Okej, men 3 inlägg på en dag får vara max iaf...
Jahapp, vad gör man egentligen när man är sjukt och har tråkigt? Jo man skriver... om man inte är dödligt sjuk kanske. Men nu är jag inte det, utan bara lite halvkrasslig och därför skriver jag. Min mobil har lagt av också så jag kan inte ens smsa med folk, inte kul.
Dagens dikt #3 skrev jag igår:
Tankemonster
(jag stänger av det logiska, stänger av vad jag tänker)
drömmar och tankemönster
mönster om tankar,
tankemonster,
monster som äter upp,
förstör och tar bort,
alla mina tankar om dig,
alla mina drömmar och hopp,
om att en gång,
någon gång,
gång på gång få gå,
på en gångväg,
med dig,
till dig,
mot dig,
svänga våra ben,
i takt med våra hjärtan,
i takt med hemligheterna,
du berättar för mig mellan,
andetagen.
titta på när andra,
pratar om oss,
bakom våra ryggar,
vi sitter högt upp,
och tittar ner på alla andra,
och frågar varför alla ser så små ut,
frågar varför alla andra är mindre än oss,
har de som är mindre också mindre hjärtan?
kan de inte älska lika mycket?
kan du, som är så liten,
älska mig som är så stor,
lika mycket som jag älskar dig?
klarar ditt lilla hjärta,
vikten av min beundran,
min uppskattning?
jag tittar på dig
när du inte tittar åt mitt håll
ser det jag vill se
och ser inte det jag borde
ser inte allt det som gör
att jag inte kan titta på dig
när du tittar åt mitt håll
att jag inte kan titta på dig
för det gör ont att se dig
när du inte ser mig
som jag ser dig
du vet inte varför
du gör som du gör
men när du gör det med mig
bryr jag mig inte
du får göra vad du vill
ta mig dit du vill
och gör det fort
gryningen kommer
snabbare än vad den borde
snabbare än vad jag vill att den ska komma
snabbare än vad du kan komma
gryningen förstör för mig
men så oändligt vacker är den
att bara du kan mäta dig med den
du ser, inte ens gryningen
som kommer ta dig ifrån mig
kan få mig att sluta tänka på dig
skjut mig!
skjut mig med vad du vill,
ta mitt hjärta ifrån mig,
och ladda om med det.
ta mitt huvud ifrån mig,
och sikta på punkten,
där mitt huvud satt,
eller där mitt hjärta satt,
jag undrar,
varför jag bara skriver ledsamma texter,
varför det enda som kommer ur min hjärna
är tårar, som är ord, som är ångest
(jag stänger av det logiska, stänger av vad jag tänker)
drömmar och tankemönster
mönster om tankar,
tankemonster,
monster som äter upp,
förstör och tar bort,
alla mina tankar om dig,
alla mina drömmar och hopp,
om att en gång,
någon gång,
gång på gång få gå,
på en gångväg,
med dig,
till dig,
mot dig,
svänga våra ben,
i takt med våra hjärtan,
i takt med hemligheterna,
du berättar för mig mellan,
andetagen.
titta på när andra,
pratar om oss,
bakom våra ryggar,
vi sitter högt upp,
och tittar ner på alla andra,
och frågar varför alla ser så små ut,
frågar varför alla andra är mindre än oss,
har de som är mindre också mindre hjärtan?
kan de inte älska lika mycket?
kan du, som är så liten,
älska mig som är så stor,
lika mycket som jag älskar dig?
klarar ditt lilla hjärta,
vikten av min beundran,
min uppskattning?
jag tittar på dig
när du inte tittar åt mitt håll
ser det jag vill se
och ser inte det jag borde
ser inte allt det som gör
att jag inte kan titta på dig
när du tittar åt mitt håll
att jag inte kan titta på dig
för det gör ont att se dig
när du inte ser mig
som jag ser dig
du vet inte varför
du gör som du gör
men när du gör det med mig
bryr jag mig inte
du får göra vad du vill
ta mig dit du vill
och gör det fort
gryningen kommer
snabbare än vad den borde
snabbare än vad jag vill att den ska komma
snabbare än vad du kan komma
gryningen förstör för mig
men så oändligt vacker är den
att bara du kan mäta dig med den
du ser, inte ens gryningen
som kommer ta dig ifrån mig
kan få mig att sluta tänka på dig
skjut mig!
skjut mig med vad du vill,
ta mitt hjärta ifrån mig,
och ladda om med det.
ta mitt huvud ifrån mig,
och sikta på punkten,
där mitt huvud satt,
eller där mitt hjärta satt,
jag undrar,
varför jag bara skriver ledsamma texter,
varför det enda som kommer ur min hjärna
är tårar, som är ord, som är ångest
Vad gör man när man har tråkigt...?
Jo man skriver inlägg tydligen, speciellt eftersom jag har en massa dikter som inte är publicerade än. Jag mår fortfarande inte speciellt bra... ont i huvudet och känns som att jag har feber även om jag inte har det. Så vad har jag gjort hittills idag? Tittat på Numb3rs, pratat med fint folk och försökt avhjälpa Affe's facebook-abstinens (hon ska vara ansiktslös i 6 dagar) genom att status-uppdatera henne via sms.
Dagens dikt #2:
Fantasikärlek
varje gång du tar på mig
i mitt huvud, ryser jag
och räknar ner sekunderna
till dagen jag tänker vi
ska träffas
jag skriver rader jag vill
att du ska läsa,
och tänker att de ska få dig
att förstå,
men varför skulle de?
du ser mig inte i vanliga fall,
varför skulle du göra det nu?
jag drömmer mig hellre bort
än lever i nuet,
för lycklig förnekelse är bättre
än olycklig verklighet
Jaha, då har även jag en blogg...
Jag ska börja med att säga: jag tycker inte om idén med en blogg.
Idag är jag sjuk, jag har inte orkat gå ur sängen på hela dagen och tittar på Numb3rs.
Jag har haft bloggar innan, och jag tröttnar alltid. Det börjar med att jag skriver varje dag, och sen slutar jag, och så kommer ingenting. Därför ska det vara annorlunda den här gången. Detta ska inte vara någon "hej det här har jag gjort idag"-blogg. Nej, det ska mer vara: "Hej <kort info om hur jag känner mig>, här får ni en dikt:".
Så, får att visa vad jag menar:
Idag är jag sjuk, jag har inte orkat gå ur sängen på hela dagen och tittar på Numb3rs.
Dagens dikt handlar en av mina bästa vänner <3, och även om den är lång så kan den bara börja att beskriva min kärlek till henne:
Färgmatchade ord
Jag vet att jag inte borde,
men jag tänker på dig som en älva, en liten ängel,
när du själv tycker du att du är stor.
Jag vet att jag borde hålla med dig,
för ibland när jag tittar på dig, kan jag verkligen känna,
känna inombords hur stor del av mitt hjärta du tar upp,
och då vill jag bara omfamna dig och lyfta upp dig,
även om jag vet att du blir arg,
för ingen kan ju lyfta upp någon så stor som dig
för du ÄR stor, större än vad jag någonsin kommer att bli
och jag vet det
Du visade mig orden,
som på pränt blir världen vi lever i,
och jag kan inte tacka dig nog,
inte ens med dessa ord kan jag försöka,
men nu vet du i alla fall min ambition.
Jag vet att jag inte borde,
men jag tänker på dig som en älva, en liten ängel,
när du själv tycker du att du är stor.
Jag vet att jag borde hålla med dig,
för ibland när jag tittar på dig, kan jag verkligen känna,
känna inombords hur stor del av mitt hjärta du tar upp,
och då vill jag bara omfamna dig och lyfta upp dig,
även om jag vet att du blir arg,
för ingen kan ju lyfta upp någon så stor som dig
för du ÄR stor, större än vad jag någonsin kommer att bli
och jag vet det
Egentligen satt jag och skrev något annat.
Sökte ord att förklara, saker som ej förklaras kan,
när det gick upp för mig något som du sagt;
”Skriv om någonting du älskar, någonting du verkligen bryr dig om”
då är det inte längre svårt att förklara,
för det är inte att hitta ord för att beskriva dig
som är det svåra
utan att välja ut blott ett par
som ska vara mitt försök att visa världen min bild av dig
Det var mindre än ett år sen jag träffade dig,
sen du träffade mig med dina ord.
Mindre än ett år sen jag inte visste något
om världen du visat mig,
för du visade mig världen med ord,
du har hjälpt mig skriva min vardag,
förmodligen helt omedvetet,
och utan dig skulle jag fortfarande vara dyslektiker i denna underbara värld av ord,
och jag hade gått miste om den.
dina ord blir mina ledsagare,
i en saga med ord jag varken kan eller vill förstå
jag vill bara vara,
sitta i ett hörn och titta på,
titta på när du pratar så snabbt att man tror du ska svälja
ett av dina ord och börja hosta,
titta på när du pratar om,
när du färgmatchar dina kläder,
och jag blir så lugn, harmonisk,
men du tror att du tråkar ut mig,
eller när du pratar om saker du älskar
och man tror dina ögon ska börja brinna,
när du pratar om saker som gör dig lycklig,
och dina bambi-ögon skriver om livet
till ett disneyfilms-manus
Att tänka på att du skulle vara
fullkomligt lycklig,
gör att jag skulle kunna hoppa
varsomhelst ifrån,
och medan jag faller genom luften
med vinden i mitt lockiga surfar-hår som du kallar det,
känna mig tillfreds.
Det gör mig så outgrundligt glad
att det är skrämmande
eller det skulle vara skrämmande
om det vara någon annan
men när det är du är inget skrämmande
för du är inte rädd för något
eller jo, det är du,
men inte som du inte kan övervinna
inget som du inte kan ta dig igenom
Jag vet att jag är naiv och blåögd
men jag är liten,
precis som du säger.
Jag vet inte mer om världen
än vad dina ord visar mig,
och därför vill jag visa dig
med mina ord,
vad du betyder för mig.
Du får mig att tro på mig själv,
även när jag befogat inte borde det,
du får mig att känna mig värd något,
i en värld där jag inte varit värd någonting alls,
du får mig att leva,
i en värld som försöker döda mig.
Det är väl också därför jag skriver det här,
när klockan är mycket och jag borde sova,
du säger alltid hur viktigt det är att jag sover,
hur viktigt det är att jag äter tillräckligt,
hur viktigt det är att jag inte bryr mig om vad andra säger,
och allt du säger låter bra i mina öron, låter vettigt.
För hur folk än försöker
kommer de aldrig kunna övertala mig
ifrån att lyssna på dig
för för mig vet du bäst
Och det må vara skrämmande
att jag säger det
För vem vill få reda på att de är
ofrivillig ledsagare?
Även om du kallar mig din protegé,
och jag nån gång ska ta över världen efter dig
så måste det vara skrämmande
Kommer du ihåg listan vi skrev
där en dag i juli?
Pepp-listan på dagen då vi dansade bort staden?
När jag letar efter något annat
hittar jag den igen
Och läser den, mest på skoj,
för att se vad du skrev,
Men det är mer än mitt lilla hjärta klarar av
det känns faktiskt som att mitt bröst ska spricka.
Men på ett bra sätt, på ett underbart sätt,
det finns så mycket kärlek att jag
verkligen inte vet hur jag ska uttrycka mig
det känns som att jag ska gå sönder,
när jag läser,
och jag vill tacka alla vita moln,
som reflekterades i gothia-tornens glasrutor,
dagen då du bestämde dig att flytta hit,
då kände jag dig inte,
men jag är övertygad om att jag kände mig
precis lika lycklig,
som jag känner nu.
Jag kan kalla dig min syster,
utan att tycka det är konstigt,
och då är vi ändå olika till utseendet,
du säger vi är tvillingar,
men jag ser dig som en storasyster,
och jag älskar dig som en sådan,
jag ser upp till dig, och vill du ska se mig,
men det är ändå något stort
och mystiskt över dig,
för med en omfamning tar du ändå bort alla murar,
allt jag har runtomkring mig,
då vill jag bara vara,
bara lyssna, gråta, vara lycklig, finnas till,
jag vill bara, och du skulle aldrig säga att jag inte får,
att jag inte kan,
för det är det du gör,
du uppmuntrar mig med din blotta närvaro,
din blotta sinnesnärvaro,
och om jag ens kan försöka göra dig lyckligare med mina ord,
kan de även göra MIG lycklig.
Du visade mig orden,
som på pränt blir världen vi lever i,
och jag kan inte tacka dig nog,
inte ens med dessa ord kan jag försöka,
men nu vet du i alla fall min ambition.
